corgiliv

I början av december förra året åkte jag för andra gången till stora hund-mässan i stockholm. Spenderade helgen i sthlm med Johan, Marieh, John och Meggie, men på lördagen var det bara hundar som gällde. Flera tusen olika hundar och ännu fler tusen människor hade samlats i älvsjö-mässan för bland annat uppvisningar och utställningar. Tyvärr var corgi-utställningen på söndan då vi inte hade möjlighet att åka till till mässan igen men jag och Johan hängde vid rastorget en bra stund och pratade med ägare och uppfödare.



I corgi-montern fanns ca 7-8 hundar i olika färger, både pembrokes och cardigan. Efter vad ägarna och uppfödarna berättade och vad de svarade på mina frågor så var jag ännu mer säker på att corgi är rasen för mig. Detta var även första gången Johan träffade corgis och han blev nog nästan lika kär som mig. Det är även tur att vi båda blev säkra på att vi ville ha en pemboke och att den skulle vara röd. 




Jag med cardiganhanen Yatzi. En cardigan väger ca 12-14 kilo men enligt ägaren vägde Yatzi 18 kilo. En riktigt bjässe som nästan gled ur min famn. En jättetrevlig hund men inte färgen för mig.


Jag och Johan fastnade här ganska länge =).

Tyvärr tog batteriet i kameran slut efter detta så det blev inte så många kort som jag velat ta. Glada och nöjda med en gosedjurscorgi lämnade vi mässan för det året. Vem vet, nått år kanske vi själva sitter i montern med Sixten och berättar för nyfikna om denna underbara ras!
 

Bosco!!

Mamma och pappa som absolut inte skulle ha en ny hund efter Lito bestämde sig tillslut för en american akita. 22 oktober förra året föddes en kull med valpar i kungshamn och en av dem var lilla Bosco. Helgen innan julafton åkte hela familjen iväg och hämtade en av de sötaste valpar jag någonsin sett. Han sov större delen av resan hem och kom snabbt tillrätta.


Jag och Bosco, åtta veckor gammal.



Nu väger Bosco strax under 40 kilo och har en bit kvar att växa, framförallt på bredden. Han är mycket reserverad mot främlingar och just nu ganska feg men en väldigt snäll hund. Han är besatt av en gosedjursanka som sitter på sängen i mitt gamla rum. Så fort han får chansen hämtar han den och springer med den till sin bädd, igår hände det två gånger.





Bosco älskar att vara ute och ligger allra helst på grusuppfarten i skuggan där han kan ha koll på vad som händer.


Stilig va?

Jag ser fram emot att se hur Bosco blir som vuxen hund. Han är redan nu rätt maffig och förhoppningsvis är det rätt många kilon kvar tills han är fullvuxen.

Meggie!

Senvåren 2007 kom Meggie till Sverige från Irland där hon levt som gatuhund under sitt första år. Genom organisationen  hundar utan hem hittade min syster Marieh och hennes sambo John denna söta lilla blandis och hämtade henne i stockholm i slutet av juni. Några dagar senare kom jag, mamma och pappa på besök för att träffa Meggie för första gången. Trots att hon var, och fortfarande är rätt så reserverad mot nya människor så kom hon genast springandes mot oss och hälsade.



Ingen vet ju vad som hände Meggie på Irland men när hon kom till Sverige var det väldigt tydligt att hon inte gillade vissa män, alkohol, personer som är lite annorlunda. Dessutom var hon mer än besatt av katter och självklart av att jaga dem. Under de två åren som Meggie bott här i karlstad har hon gjort väldigt stora framsteg och är en väldigt snäll och lydig hund som är en stjärna på brukshundsklubben och hon älskar att leka. Hon har hur mycket leksaker som helst och älskar att visa upp dem för besökare. Jag tror aldrig att jag har träffat en hund som är så social som Meggie. Hon vill altid vara med, vara i centrum och hålla koll på vad som händer.

Helt enkelt en fantastisk hund som är otroligt älskad av alla hon träffar!


Med årets fördelsedagspresent från mig och Johan =)








Finns så himla massa bilder på Meggie men jag kan ju inte visa alla =P.

Meggie ska bli den första hunden som "Sixten" får träffa när han installerat sig hemma hos oss. Hon är väldigt snäll mot valpar och kommer med all säkerhet att hjälpa till att uppfostra honom. Jag litar på att hon kommer göra ett bra jobb =).


Meggie med matte och husse

Läs om Meggie här!

LITO!

Mamma och pappa skaffade Lito ungefär ett år innan jag föddes så han fanns där ända från början. En pyrenéeisk mastiff på 75 kilo med ett hjärta av guld. Han var otroligt snäll, lugn och älskade barn. Mamma och pappa har en del andra minnen av Lito då han vid könsmognaden brukade rymma och hitta på en massa saker och hur fullt upp mamma hade innan jag föddes med en valp och min syster på två-tre år.

Jag har några särskilt starka minnen av Lito. Minns en natt då han låg strax utanför mitt rum men med huvudet på min sida och snarkade jättehögt. Jag var minst sagt irriterad på honom då =P. En annan gång när mamma och pappa var bortresta och farmor passade mig och Marieh fick jag själv gå ut på en promenad med Lito. Jag minns även att han alltid låg i bagagen på bilen när jag kom hem från skolan. Svansen slog så hårt mot golvet i bilen för att jag inte skulle missa att hälsa på honom innan jag gick in.


Julkort


Här är även katten Tuffis med som blev bästa kompis med Lito. Vad är bättre skydd mot kvarterets andra katter för en ung katt än en 75 kilo tung hund? Tuffis och Lito brukade ligga ute och sova tillsammans, trots storleksskillnaden. Det här kortet borde ha tagits bara nått år innan Litos mage och höfter blev så dåliga att vi var tvugna att ta bort honom. Jag var tio år och det var mammas 40-årsdag. En av de tråkigaste dagarna i mitt liv men det var det enda rätta.

Jag har ju massor av fina minnen av Lito att tänka tillbaka till =).

I slutet av augusti förra året var det dags att åka några mil västerut för att titta på en hundras till mamma och pappa, nämligen american akita. Efter att min syster skaffade hund sommaren 2007 blev våra föräldrar återigen sugna på en ny fyrbent familjemedlem. Det var många raser som för en stund intresserade främst mamma, men ratades lika fort; rodeshian ridgeback, borboel, pyrenéeisk mastiff, anatolisk herdehund (pappa) osv. Jag vet inte riktigt när eller hur mamma fick upp ögonen för american akita men kenneln i Arvika var den andra vi besökte förra sommaren. Uppfödaren hade samtidigt som vårt besök ordnat en "valp"träff, så det fanns många fina hundar att titta på:






På den lilla gården vi besökte fanns även några hundgårdar dit jag och min syster Marieh gick för att kika. I rastgård nr ett fanns en annorlunda färgad akitahane och i rastgård nr två en rottwailertik och en liten lustig hund som jag först trodde var en västgötaspets. Det var Marieh som rättade mig och visste att det var en welsh corgi men jag hade aldrig sett rasen förut eller iaf lagt märke till den.

Inte ens japanska akitavalpen Helge i rastgård nr tre var ens i närheten av corgin Asterix charm och söthet.


Här är han då, Asterix och mitt första möte med en welsh corgi:






Han såg så glad ut, log mot mig hela tiden, viftade på svansen och slickade mig på fingrarna. Det var verkligen utseendet och charmen som jag föll för, utan att veta någonting om hur rasen var, eller ens att det finns två raser egentligen. Att det senare, efter en del forskning, visade sig att rasen är helt perfekt för mig är nog ödet och nästan för bra för att vara sant!

På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på denna underbara lilla varelse. Vi åkte iväg för att titta på en ras till mamma och pappa och på kuppen hittade jag min drömhund!

Asterix utseende, färgen och teckningen blev lite av en mall för hur jag ville att min egen corgi skulle se ut. Pga färgen är alltså inte welsh corgi cardigan något alternativ, utan det skulle bli en pembroke! I nästa inlägg kommer jag beskriva den fortsatta vägen mot en egen corgi!